Läkare är också patienter ibland

Här om dagen fick jag utföra ett mindre kirurgiskt ingrepp på en patient helt själv. Under översyn av min handledare - förstås. Min handledare fick ett samtal och var tvungen att lämna rummet en kortare stund. Sköterskan var kvar i rummet och där stod jag sterilklädd med kniven i handen. Jag frågade: "Vill du att jag väntar med att fortsätta tills dess att min handledare är tillbaka?". Patienten svarade: "Om du känner dig trygg så gör jag också det, då får du gärna fortsätta". Jag kände mig trygg med vad jag gjorde och sa det till patienten så patienten sa att det var ok för mig att fortsätta. Så jag fortsatte. Min handledare var tillbaka efter två minuter eller något sådant.

När patienten senare var påklädd, skulle till att gå därifrån och när vi sa hej då till varandra vände sig patienten till mig och sa: "Jag vill tacka dig för att du frågade om du fick fortsätta, när läkaren lämnade rummet. Det var väldigt snällt av dig."

För mig var det självklart att fråga patienten om detta. Jag vet själv hur det är att vara patient. Det är vi alla någon gång i livet. Vare sig vi jobbar som bagare, jurist, dagislärare, artist eller läkare. "Behandla andra som du själv vill bli behandlad" är ganska enkelt att tänka tycker jag. Jag vet dock att det finns många människor som inte tänker så. Jag hoppas att jag aldrig tappar det tänket när jag jobbar som läkare. I mitt framtida yrkesliv kommer jag varje dag att möta människor som jag kommer att behöva utföra obehagliga undersökningar på, fråga om känsliga saker eller meddela tråkiga besked. Då ska jag försöka tänka: "Hur hade jag velat att min läkare hade gjort, om det var jag som var patient?".

Och apropå att läkare också är patienter. Igår läste jag en intressant artikel i Läkartidningen och varför och hur ofta som läkare sjukskrivs.