Lite julbilder

God fortsättning!

Jag kom hem tillslut. Det var på håret. Efter ungefär 14 olika besked om huruvida flygen från Sturup skulle gå eller ej, om det fanns ersättningsbussar eller inte och så vidare så kom jag iväg. Pga det blåsiga vädret kunde inte flygen starta, för all snö som låg på startbanorna. Det fick bli ersättningsbuss istället. Jag var framme på Bromma strax efter klockan 19 på kvällen. Då var jag ganska så trött. Hade varit uppe sedan strax innan fem på morgonen, för att hinna med mitt tidiga flyg. Kolla bilden nedan (och filmen, som visar hur det såg ut på stationen i Lund när jag väntade på flygbussen)! Det var så mycket snö på vägen och det blåste kraftigt. Min planerade julklappsshopping blev alltså inte av utan fick göras den 24e. Jag var sjukt effektiv, handlade allt jag skulle på mindre än en timme!

Idag var vi på jullunch hos mina kusiner. Det var kul och väldigt god mat. Det var ingen julmat, vilket var uppskattat. Jag tröttnar alltid på julmaten redan efter en måltid. Ärligt talat, vad på julbordet är det som är så himla gott? Jag gillar grönkålen, sillsalladen, rödkålen och julvörtslimpa med senap och julskinka. Köttbullar och prinskorvar... eh va? Det är ju verkligen inte speciellt gott.

Imorn kommer J hem. Det ska bli mysigt att träffa honom igen.

Godnatt!

Väskan är packad. Ute faller snöflingorna tätt. Håll tummarna för att jag kommer iväg med planet imorn!

Charmigt

Det här inslaget från Sydsvenskan är så charmigt:

http://www.sydsvenskan.se/webbtv/webbtv_lund/article1316301/Harriet-93-gar-mobilkurs-i-Lund.html

Skönt att J inte ringer polisen eller akuten så fort jag inte kommer hem när jag sagt att jag ska.. Haha.

Såg att det var samma journalist (Bengt Arvidson) som stod bakom det här reportaget, som det som Sydsvenskan gjorde om oss i Nallesjukhuset, för snart två år sedan. Roligt!

Lyxfrukost istället för fem timmars tågresa

Mmm... Skönt att "sova ut" (gick upp 07.30 istället för 05.30) och äta en mysig frukost i lugn och ro. Ostmackor med grönsaker, te och O'boy! På nyheterna säger de precis att i Skåne ställs just nu 100 tåg in varje dag. Nej, det ger mer att sitta hemma och läsa än att sitta och frysa i fem timmar på tåget idag. Blir alltså inget Kristianstad för mig idag. Vill inte riskera att inte hinna hem ikväll, i och med att jag åker så tidigt till Stockholm imorn.

Att prata om vädret...

...är vi i Sverige, som bekant, ganska duktiga på. Det är intressant att jag senaste veckan hela tiden hört folk runt omkring mig (och jag själv, det ska jag erkänna) prata om snön och dess konsekvenser.

Igår tog jag 14.30-tåget från Kristianstad. Jag var framme i Lund 17.40. I vanliga fall brukar den sträckan ta 45 minuter. Klart att man blir frustrerad och arg. Snett mitt emot mig satt två personer som inte kände varandra sedan tidigare, det var uppenbart. Efter att vi fått meddelande på meddelande från tågpersonalen att "Mina damer och herrar, vi väntar på signal för att få lämna stationen!" eller "...vi inväntar ett mötande tåg..." eller "...det är växelfel i Hässleholm och vi står i kö för att få komma fram!" så började folk så sakta söka kontakt hos medresenärerna.

De två personerna framför mig började så smått att prata med varandra. Det började med ett litet leende i samförstånd, över hur ironisk hela situationen var. Därefter kom något i stil med:

- Ja, herregud, så mycket fick man för att man smet tidigare från jobbet. Haha!

- Ja, det här är inte klokt. Har Skånetrafiken aldrig sett snö tidigare?

- Nej, det verkar inte så. I morse var det försenat också. Att de aldrig lär sig. Tänk på alla som ska med flyget från Kastrup!

Då lade sig en tredje person i diskussionen:

- Ja, jag ska till Egypten om några timmar! Hur ska det här gå?

En fjärde blev intresserad:

- Åh, det ska min kompis också. Hur är det med hajarna nu? Är det säkert att dyka? För det var väl i Egypten som det var badförbud på grund av hajar?

- Ja precis. Nej, men vi är inte på det stället. Ja, min son och svärdotter är redan där, så jag skulle komma lite senare. Nu får jag bara hoppas att jag får komma dit överhuvudtaget!

- Ja, det är många flyg som är inställda också.

- Jag flyger med Fritidsresor så jag hoppas att de kompenserar för om flyget skulle bli inställt.

- Men vad skönt för dig, det är säkert inga problem.

Så höll det på. Jag satt försjunken i mina böcker (försökte plugga lite, jag kunde ju ändå inte göra något annat när vi bara satt där) eller satt och tittade ut och tänkte på hur vackert det var ändå, med solen som sken på snön.

När jag skulle gå av, satt det första paret fortfarande och pratade med varandra, tre timmar senare. Vet inte hur historien slutade, men det skulle inte förvåna mig om de bytte nummer. Det kändes nästan som att de båda fattade tycke för den andre. Roligt i sånt fall! Inget ont som inte har något gott med sig.

Idag var det samma sak igen. Jag tog 14.30-tåget och kom fram till Lund vid 16.15. Inte lika farligt med andra ord. Jag somnade faktiskt idag och var nära att missa Lund. Fy fan vad jag hade blivit irriterad om jag hade vaknat upp i Köpenhamn. Inte kul. :D

Kontraster

Det var en strålande dag. Solen sken och snön glittrade i ljuset. Kallt visserligen, men det gjorde inte så mycket för att det var så vackert. Vi hade precis börjat ronden och det var ganska så lugnt på avdelningen just den här dagen.

Helt plötsligt ringer min handledares telefon. Signalen skär genom tystnaden på läkarexpeditionen. "Ja hallå? Ja, ok. Var någonstans sa du? Akuten? Jag kommer på en gång!" Klick. "Det är ett hjärtstopp på akuten, jag måste springa. Vill kandidaten följa med så får du, men kom nu!".

Klart jag ville det. Vi har övat oss på sådana här situationer. Med hjälp av olika teoretiska scheman och på dockor, men det är en annan sak att uppleva det på riktigt. Med andan i halsen och ultraljudsapparaten släpande efter mig sprang jag lite extra fort den här gången.

När vi kom in i rummet låg patienten redan på bordet och fick HLR med hjälp av en maskin, en så kallad Lucas-apparat. Det var en massa andra människor i rummet; läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, ambulanspersonal, kandidater. Ändå var det hela väldigt organiserat. Det framgick tydligt vem som ledde arbetet och gav order. "Pausa behandlingen! Analysera EKG! Ge adrenalin! Fortsätt HLR!" och så höll det på i minuter som kändes som timmar.

Min handledare tittade på patientens hjärta med hjälp av ultraljudsapparaten som vi tagit med oss. Vi kunde konstatera, efter flera omgångar med försök, att hjärtat inte orkade slå själv. Det fanns inget mer att göra. Pulsen ville inte komma igång.

"Ok. Avbryt behandlingen..." sa den ansvarige läkaren, med en påtaglig uppgivenhet i rösten. Patienten kopplades bort från alla apparater, täcktes över med filtar och folk började skingra sig. "Jag går ut och pratar med anhöriga".

Jag och min handledare återgick till våra sysslor på avdelningen. Dagen fortsatte som vanligt. När jag gick från sjukhuset den dagen tänkte jag på hur konstigt det är, att alla andra runt omkring bara lever på som vanligt. Det är ingen som vet om vad som precis hände (förutom anhöriga och sjukvårdspersonal förstås). De flesta njuter av solen och snön och planerar inför julen.

Farmor

Jag saknar min farmor. Hon hette Astrid och blev hela 96 år gammal. För lite drygt två år sedan gick hon bort. Att hon fick leva i 96 år är fantastiskt. Det var liksom inte konstigt att hon dog när hon gjorde. Ändå känner jag fortfarande att jag saknar henne.

Framför allt när jag är på kliniken och ungefär åtta av tio patienter är väldigt mycket äldre. Flera påminner om min farmor. Både till sättet och vissa till och med till utseendet. Hon var en väldigt snäll och omtänksam farmor och det är verkligen tomt utan henne. Att jag inte har någon kvar från den "äldre" generationen är lite tråkigt, men därför är det så trevligt att få träffa äldre människor på kliniken.

Jag tror att det är bra att komma ihåg att bara för att en person åldras så betyder det inte att den inte har kvar sin personlighet och integritet. Det värsta jag vet är när yngre människor pratar till en äldre som om den vore ett litet barn eller förståndshandikappad. Visst kan många ha en kognitiv nedsättning. Hälften av alla människor över 90 år har en demensutveckling. Det är inte konstigt att även hjärnan blir äldre och bryts ner, precis som resten av kroppen.

Men kom ihåg att personen framför er har också varit ung en gång. Sprungit obehindrat, lagat mat åt sig själv och andra, klätt upp sig inför finare tillfällen, varit kvicktänkt, glad, arg, kär, upprörd, stolt och ja, you name it! Så prata för guds skull inte bebisspråk med personen (gör inte det med små barn heller för den delen, de ser igenom sånt, jag lovar!) bara för att han eller hon numer har svårigheter att röra sig eller uttrycka sig. Nej, behandla personen precis som du hade velat bli behandlad själv!

Ny centralstyrelse för Läkarförbundet

Grattis Marie Wedin, Heidi Stensmyren, Ove Andersson och alla andra till att ha blivit invalda i Läkarförbundets centralstyrelse! Marie blev den som fick ta över ordförandeklubban efter Eva Nilsson-Bågenholms sex och ett halvt år på posten. Det var väldigt jämnt, 75 röster för Marie mot 66 för Heidi (som nu är förste vice ordförande). Det tyder på att det är två mycket duktiga kvinnor som nu sitter i presidiet. Det var spännande och roligt att vara med på fullmäktige. Dock måste jag tillstå att i vissa stunder kändes det som att MSF har en mer ordnad organisation. Vi är bra i MSF!

Imorn fyller J 25 år. Det ska vi fira ikväll och imorn, men han vet inte om hur än. :)

40

...minuter försenad rullar jag nu in i Stockholm. Jag är ändå inte värst drabbad. Det finns de som de senaste dagarna försenats med uppåt åtta timmar. Vad händer med SJ? Det är problem varje gång. Jag gillar egentligen att åka tåg. Skönt att man slipper flygbussar, incheckningar osv och att man kan jobba/plugga i lugn och ro under resan. Men nu vet jag inte...

Mot Stockholm!

Sitter på tåget mot Stockholm. Ska dit för att representera MSF på Läkarförbundets fullmäktige. Kommer bli kul och spännande. Läkarförbundet ska välja en ny ordförande, efter Eva Nilsson-Bågenholm. Två kompetenta kvinnor är nominerade till att ta över. Vice ordföranden Marie Wedin och andre vice ordföranden Heidi Stensmyren. MSF har nominerat Heidi, mycket för hennes engagemang i utbildningsfrågor.

Nu blir det till att läsa på alla handlingar som jag fått hemskickat. Medan jag gör det, lyssnar jag på "Promise and the monster". Rätt skön musik som J tipsade om.

Glad andra advent!

Igår hade vi i MSF Skåne sittning på Malmö nation. Skitkul var det. Vi hamnade precis bredvid "Casas" jobbarlag och deras tacksittning, haha. Det var kul. Däremot måste jag erkänna att jag börjar känna mig lite gammal i nations-/studentsammahang. De som satt runt oss och skrek och sjöng var ju lätt födda -90 eller senare.

Nu ska jag plugga lite och efter det, adventsfika med Reb.

I LOVE KRISTIANSTAD

Mm... Det är inte lätt att åka hiss på CSK! Bra att det finns informativa skyltar till hjälp... Det är faktiskt fel på hela hissystemet. Vid lunchtid får man ibland vänta i fem minuter på en hiss. Sen står det att den ska upp, men åker ner och tvärtom. Frustrerande och konstigt. Vet ni hur lång tid fem minuter är, under en lunchtid?! Haha. Ja, man kan bli upprörd för mindre.

Nej, faktum är att jag är helt lyrisk över min första vecka i K-stad. Sån skillnad om man jämför med Lund! För första gången på länge känner jag mig sedd, välkomnad på ett ärligt sätt och får möjlighet att delta i avdelningsarbetet på riktigt. Inte bara stå bredvid en överläkare med tre ST-läkare och två AT-läkare i släptåg, som ett fån och stirra. Hetsigt lyssna lite på några lungor (det gäller att hålla sig framme med stetoskopet när handledaren ska undersöka!) eller ett hjärta. Klämma lite på några vader som snabbt skymtar fram, humma och nicka och sedan rusa vidare till nästa patient. Nej, nej, så är det inte i K-stad! Här har jag fått skriva epikriser så det står härliga till, skrivit ut patienter, pratat med dem och undersökt dem helt själv, givit förslag på diagnoser och ytterligare undersökningar, skickat remisser, skrivit recept, tagit blodgaser, satt en PVK (visserligen på Jakob i klassen, under en praktisk övning, men ändå!) m.m.! Allt detta på bara fyra dagar. Haha, om något år kommer jag förmodligen vara duktigt trött på det administrativa arbetet, men hey, någon gång måste jag ju börja och lära mig. Jag är så glad, äntligen lite skolmotivation! Precis vad jag behöver.

Det gör liksom inget att tåget går från Lund 06.40 varje morgon och att jag kommer hem vid 18.30. Det är SÅ värt det. Go Kristianstad!

Sov gott!