Musiiik!

Jag fattar inte att det tog mig så lång tid att skaffa "Spotify Unlimited"! Bara 49 kronor i månaden, lätt värt det! De senaste dagarna, när jag varit sjuk har jag glatt lyssnat på en massa underbar musik. Både gammal och ny. Måste bara tipsa om en jätteduktig ung tjej som heter Amanda Mair. Håll koll på henne, hon kommer bli något stort tror jag. Redan signad av Labrador. Amanda är min kompis och före detta kollega på Princess Nathalies lillasyster. Amanda var ofta inne på Princess och hängde. Deras föräldrar äger stället. Kan inte fatta att hon blivit så stor och så grym på musik! Häftigt. Enjoy!

Förebild vare sig man vill vara det eller inte

"Ni kommer att vara förebilder för era adepter, oavsett om ni vill det eller inte"

Så sa Staffan Johansson, studentpastor från Linköping, när han pratade under Fadderverksamhetens inspirationskväll ikväll. Det är så sant. Klart att man ser upp till äldrekursare när man kommer som ny till en utbildning. De har ju liksom klarat av så mycket av det man själv har framför sig och det inger respekt.

Vilken kväll! Känner mig mer sugen än någonsin på att få träffa mina adepter och sätta igång med våra träffar. Jag ska vara fadder tillsammans med Johanna i kursen under mig. Vi lärde känna varandra under deras nollning, då jag nollade Johanna. Kommer bli riktigt bra det här.

Jag önskar att det hade funnits ett liknande koncept när jag var ny på läkarprogrammet i Lund. Att kunna snacka helt öppet och fritt om sina tankar kring livet i största allmänhet. Jag hoppas att projektet faller väl ut. Det här är något som MSF Skåne jobbat med länge och varit initiativtagare till. Jag är glad och stolt över att det nu är igång. 

Under kvällen fick vi, som sagt, lyssna till Staffan Johansson som på ett underhållande och avväpnande sätt berättade om ledarskap och fadder-adept-relationen. Vi fick också göra värderingsövningar, det var bra. Åse Feltborg, studievägledare vid Medicinska Fakulteten, pratade sedan om stress och stresshantering. Ett bra inslag i kvällen. Jag tror att många av de nya studenterna kommer att ha många tankar och funderingar kring just studiestress.

Nu är det dags för mig att sova. Har blivit förkyld i veckan och behöver varje timme jag kan få. Som Åse sa: "Du har en krävande men förstående arbetsgivare - arbetsgivaren är du själv". En arbetsgivare vill att personalen skall vara utvilad. Så god natt alla!

Bilden är tagen i våras på Djurgården. Kände att jag ville se lite vårblommor innan den kalla vintern är här. Idag var det kyligt men soligt i Lund. 

Nagellack!

Jag får inte ha nagellack på mig på kliniken. Trist, men så är det. Den här supersöta och roliga videon från Chanel får mig att längta till ledighet och när jag får ha nagellack!

Här är en bild på mina brorsdöttrars fingrar och tår i Frankrike, när jag och Frédérique hade målat dem. 

Robotkirurgi, te och godis

Sitter uppkrupen i soffan med en stor kopp te och en skål med godis. Ska jobba lite med MSF och med utvecklingen av vår nya treårsstrategi. Känner mig inte helt bra. Vaknade i morse och kände mig på gränsen till förkyld. Gick tilll skolan ändå, eftersom att jag skulle få vara med vid många operationer som var nyttiga att se. Inne på op-salen frös jag rätt mycket och när jag kom hem kände jag mig sämre. Hoppas inte att det blir något långvarigt och segt.

Bevittnade robotkirurgi för första gången idag. Häftigt! Jag fick själv styra roboten lite, kändes nästan som att spela tv-spel. Såg allt i 3D också.

Alla vill INTE prata om kroppen!

Läkarstudenter är ganska ofta lite i sin egen värld. Med det menar jag att de inte alltid tänker på att personer i deras omgivning som inte studerar medicin, eller jobbar inom vården, inte alls är lika intresserade av kroppens och knoppens alla funktioner och mysterier som de själva är. Det är en enorm skillnad på middagsdiskussionerna när jag träffar mina nuvarande kursare och när jag träffar mina gamla kompisar hemifrån.

Att exalterat sitta och prata om hur det var att se tjocktarmen inifrån under dagens koloskopi, eller berätta om infektionsföreläsningen och spolmaskens livscykel, eller återge operationen man fick vara med på, där läkarna amputerade en nekrotisk tå är för oss som läser till läkare, oftast väldigt givande och intressant. Spännande sjukdomar, ovanliga patientfall och annat fascinerar oss (även om jag faktiskt kan tycka att det är otroligt skönt och befriande att prata om annat än medicin!), men det är lätt att glömma bort att alla inte tycker att det är lika roligt.

Både min mamma och min bästa vän börjar klöka (skånskt uttryck för kvälja) så fort man bara nämner avföring, kräk eller sår. Jag förstår dem! Det är en vanesak tror jag och jag själv är inte speciellt känslig. Självklart kan jag inte varje gång känna mig helt likgiltig inför situationer som jag utsätts för i skolan, men då gäller det att upprätthålla en professionell fasad inför patienten och visa största respekt inför det (i patientens ögon) genanta problemet de sökt för.

Idag satt jag och Karin en stund efter skolan och läste urologi (det är på urologen vi är placerade två veckor framåt) på Espresso House. Detta samtidigt som vi drack kaffe, åt hallonpaj och chokladkanelbulle. Inga konstigheter! Två män i sextioårsåldern kom fram till oss och frågade om bordet bredvid var ledigt. -Absolut! svarade vi i kör och de båda männen köpte sig varsin kanelbulle (förstås, "Kanelbullens dag" ni vet? - fantastisk uppfinning av Hembakningsrådet för att öka konsumtionen av deras produkter) med kaffe och satte sig bredvid oss.

Medan jag och Karin var mitt uppe i en diskussion om hur man på olika sätt kan operera prostata och varför man gör det, lade jag märke till att de äldre männen bredvid blev allt mer tysta. Jag såg hur de sneglade ner i våra uppfläkta urologiböcker, där det fanns detaljerade bilder på bortopererade prostator, nekrotiska sår på penis och en utförlig beskrivning (med bilder!) av hur en total penisamputation går till. Plötsligt verkade inte deras kanelbullar så intressanta längre. Jag tittade snabbt mot dem och jag såg hur deras båda ansiktsuttryck var allt annat än nöjda. Jag fick plötsligt lite dåligt samvete och slog i hop min bok. Jag förstod att det kanske inte var prostata- och peniskirurgi som de hade längtat efter att få höra om och se när de satte sig för att ha en trevlig fikastund tillsammans.

Samtidigt måste vi läkarstudenter lära oss detta. Hur ska vi annars kunna bli bra doktorer? För mig och mina kursare finns det verkligen inget som är äckligt eller skämmigt när det kommer till olika sjukdomstillstånd, jag lovar! Sen vet jag att det är en helt annan situation när man själv är patient (läkare är också patienter) än när man är läkarkandidat.

Jag försöker i alla fall att inte prata för mycket medicin när jag umgås med folk (kursare som gamla kompisar och familj). Det finns så mycket mer i livet som man kan prata om och fascineras av. Tro mig, jag förstår och respekterar att alla inte tycker att kroppen är lika häftig som jag tycker att den är!