Ögonspegling i skolan

Snyggt va? Atropin.

Lunds bästa tid är nu

Titta så fint, med solen och blommorna. Det här kortet tog jag vid 18-tiden, när jag cyklade från skolan.

Typisk jour

Börjar segt. Får ta hand om en patient som uppenbart inte är ett neurologfall. Går någon timme, inte mycket att göra. Så strax innan klockan 22.00 (då jag egentligen skulle sluta i kväll) börjar det helt plötsligt välla in intressanta neurologfall. Klart jag ville passa på och faktiskt se något ordentligt som jag kan lära mig av och kanske handlägga lite självständigt! Suck. Slutade med att jag kom hem nu. Väldigt hungrig också så kokar lite pasta.

Det jag faktiskt fick se sen var dock värt att stanna för.

I morgon börjar jag 08.00. Snark.

Mmm...

Bakade bullar i dag, såå gott! Karro och Emma var precis här och fikade lite och snart ska jag ha neurologjour på akuten. Lite segt ärligt talat. Gillar inte att helgen blir upphackad på det sättet, med skola. Jaja. I fredags var jag ute med bland andra Karro och Emma, det var riktigt kul.

- Ja nu är det höst!

- Ja nu är det höst!

Patienten framför mig svarar glatt på den nyss ställda frågan och tittar på mig med pigga ögon.

- Nja, jag skulle nog vilja ha det på andra hållet, säger min handledare.

Patienten ser oförstående ut, en liten rynka i pannan träder fram.

- Vadå? Nu förstår jag inte.

Patientens blick flackar stressat mellan mitt och min handledares ansikte.

- Jo, jag sa att jag skulle vilja få det på andra hållet. Det är vår nu förstår du.

Min handledare möter patientens oroliga blick med ett lugnande leende.

- Jaså, är det det? Haha, ja det är inte lätt att hålla reda på allt!

Det breda leendet hos patienten är tillbaka och min handledare fortsätter:

- Men om du skulle berätta för mig var vi är någonstans?

- Var vi är?

- Ja.

- Vilka dumma frågor du ställer!

- Jag förstår att du tycker det, men vi ska bara ställa några till. Kan du berätta för oss var vi är?

- Vi är hemma förstås!

Min handledare antecknar något på sitt papper som ligger framför oss på bordet.

- Nej, det är vi inte. Vi är på sjukhuset.

- Jaha, men jag har inte varit på sjukhuset på flera år?

- Du är det nu. Vi är på sjukhuset. Vet du vilket år det är?

Patienten börjar se orolig ut igen och rynkan i pannan är åter där.

- Nej, vet du jag har verkligen inte tid med att sitta här och svara på en massa dumma frågor!

Patienten slår näven i bordet och börjar gunga fram och tillbaka i stolen.

- Jag har en massa ärenden på stan att uträtta i eftermiddag! Vad vill ni veta mer?

Jag lutar mig fram över bordet och frågar:

- Har du några barn?

- Nej, det har jag inte. Eller jo, det har jag förstås. Två barn. En son och en dotter.

- Ja det stämmer. Vad heter de?

Patienten börjar trumma nervöst med händerna på bordet och utbrister sedan med ett leende:

- Hans och Lena!

- Ja, just det. Följde de med dig till sjukhuset i dag?

- Sjukhuset? Jag är inte på sjukhuset. Jag är hemma och snart kommer mina barn hem från skolan. Jag har verkligen mycket att uträtta i eftermiddag, som att laga middag till exempel. Är ni inte klara snart?

Så här kan en demens te sig. För att testa om en kognitiv nedsättning föreligger och för att få ett hum om vilken typ av nedsättning det kan röra sig om, använder vi oss av något som kallas för Mini Mental Test (MMT). Ett MMT ger poäng för varje rätt svar man anger, eller för att man exempelvis ritar en lite mer komplicerad figur på rätt sätt. MMT är en del av en demensutredning.

Både min mormor och min farmor blev dementa innan de gick bort. Jag kommer i håg hur konstigt jag tyckte det var och hur frustrerad jag blev när de inte "kopplade" när vi pratade. Man brukar ofta prata om demens som en "anhörigsjukdom". Det blir tungt för anhöriga när en närstående blir sjuk i demens. Att se sin älskade tyna bort och tvingas se på när personen mer och mer försvinner in i dimman är verkligen jättejobbigt. Det är vanligt att reagera med en känsla av hopplöshet och ilska. Många blir arga på den dementa. Det är viktigt att som sjukvårdspersonal inte glömma bort de anhöriga i behandlingen av den dementa patienten. Information och stöd i form av exempelvis dagverksamhet, hemtjänst och avlastningsboende kan vara till stor hjälp. Många anhöriga vill ofta till en början inte "lämna bort" sin dementa familjemedlem till liknande aktiviteter och känner en stor skuld och ett dåligt samvete när de väl gör det. Men senare, oftast en otrolig lättnad.

Glad och stolt vice ordförande i Medicine Studerandes Förbund!

I helgen hade MSF fullmäktige i Lund. Vilken succé det blev! Arrangemanget fick mycket beröm från många delegater. Jätteroligt för oss i Skåne förstås, som jobbat med detta i över ett år.

På söndagen valdes jag till vice ordförande i MSF. Det känns fantastiskt roligt och spännande. Jag är verkligen peppad på att sätta igång med arbetet med den nya förbundsstyrelsen (FS)! Till ordförande valdes Anders Lundberg (Stockholm), till andre vice ordförande valdes Lisa Fornwall (Uppsala), de övriga ledamöterna är: Maria Odraks (Göteborg), Robert Holmqvist (Linköping), Fredrik Altmark (Skåne), Ebba Lindqvist (Stockholm), Rebecka Karlheden (Umeå) och Henrik Linde (Uppsala).

Under fullmäktige visade det sig mycket tydligt att MSF är en bra organisation med engagerade medlemmar och duktiga lokalstyrelser som alla vill åt samma håll: läkarstudenters bästa. Det är oerhört inspirerande att vara med under en sådan härlig helg. Lund bjöd dessutom på solsken hela helgen och lördagskvällens fest på Hypoteket var storslagen.

Ikväll fick jag besök av Louise som kom med en bukett blommor för att gratulera. Så gulligt av henne.

Nu ska jag sova, det är en dag i morgon också.

Tänk vad ett litet samtal kan göra

Pratade med min allra bästa vän Frida i dag på morgonen, via Skype. Frida är på utbyte i Australien och ska vara borta i ett år. Vi hade inte pratat på väldigt länge, så kul det var! Kände mig genast på mycket bättre humör efteråt. Frida och jag har känt varandra sedan vi var fyra-fem år, det är häftigt att vi hållt ihop så länge tycker jag. Saknar henne jättemycket!

Här är en bild på oss från Cannes förra sommaren. Vi var där tillsammans med Sofie, som jag också saknar! Men Sofie bor i Stockholm så det är inte lika långt bort. Tur det. :)

Mitt eget Grey's Anatomy

I kväll sändes Grey's Anatomy i sedvanlig ordning i kanal 5. Jag själv led inte av att missa detta. Jag hade mitt eget Grey's Anatomy på neurokirurgen! :) Nyss hemkommen från NK-jouren. Det var rätt coolt att se en operation. Det är en sak att sitta med anatomimodeller på morfen under termin två och försöka förstå anatomin och att faktiskt se hur det ser ut på riktigt. Hade en jättebra handledare också, så jag är nöjd.

När jag cyklade hem stank det verkligen koskit i hela Lund. Det är ett märkligt fenomen som återkommer då och då under året. Är det så, att de skånska bönderna kollektivt bestämmer en speciell dag då alla gödslar? Vad är det annars?

Snart är det helg och det innebär MSF:s fullmäktige. Ska bli riktigt skoj! Vi har verkligen förberett allt mycket noga och jag är övertygad om att det kommer att bli bra.

Nu ska jag sova, en ny dag i morgon också.

Roligt klipp, apropå neurokirurgi: http://www.youtube.com/watch?v=THNPmhBl-8I

Jag har ju precis tränat, då kan jag ju ta en cigg! Eller?

Nej!

Igår när jag kom ut från gymmet stod tre unga tjejer och rökte utanför. Alla dessa hade jag precis tränat med i gymmet. Varför rökte de? Det gick inte riktigt ihop i min hjärna. När jag såg dem uppe på gymmet verkade alla rätt hurtiga och vältränade av sig, så det blev lite felkoppling när jag såg dem stå och röka direkt utanför. Så synd att förstöra sin kropp på det sättet.

Jag har förstått att det är rent ut sagt ett helvete att sluta röka och försöka bli av med sitt beroende. Jag vet inte själv eftersom att jag inte varit i situationen. En stor eloge till alla rökare som försöker sluta! Visste ni att vi som läkare faktiskt kan göra mycket för att hjälpa rökare till ett rökfritt liv? Bara genom att vi tar upp frågan med en patient om rökstopp, visar forskning att de patienter som därefter lyckas sluta röka ökar från 2-3 % till 5-6 % efter ett år. Bara för att en läkare har frågat dem. Tänk vilken impact vi som läkare har på våra patienter! Det är fascinerande tycker jag och den respekten som man ofta får per automatik för att man bär en vit rock, får inte missbrukas. Här ser vi ett exempel på när detta fenomen kan utnyttjas till något väldigt bra för patienten.

Jag vill inte verka gammal och bitter men...

... i ett bibliotek ska man väl ändå vara tyst? I går när jag satt och pluggade på biblioteket på sjukhuset var det inte många som var tysta. Ärligt talat var det bara studenter - som jag gissar pluggar - på de yngre terminerna som snackade. Vissa av dem kom in i salen och fortsatte sina samtal i lika stark ton som de hade innan de kom in. De skrattade högt, ropade till varandra och satte sig ner (efter att ha fått några arga blickar från andra som satt och försökte koncentrera sig), men där fortsatte de förstås - att viska.

Ärligt talat. Jag vill inte minnas att vi i min klass höll på så när vi gick typ T1-T3? Vad är grejen? Är det som tidningarna skriver nu för tiden, att 90-talisterna är ouppfostrade, tar för sig på ett annat sätt än andra och besitter en "skiter-väl-jag-i-attityd"? Ja, kanske.

Har diskuterat detta med mina vänner som pluggar juridik här i Lund. De berättar samma stories. Att de nya juridikstudenterna sitter med benen på bordet i kafeterian, skriker och skrattar högt, viskar i läsesalen, har mobilen på och svarar också när någon ringer. Vad är det för stil? Magdalena Ribbing, kom och hjälp oss!