Egentligen är kanske inte ämnena i sig så svåra. Det är ju faktiskt den mest praktiska terminen av alla terminer hittills. Men jourerna! Herregud. Vi förväntas vara i skolan 8-17 varje dag och flera helger och vardagskvällar är nu inbokad med olika jourer. En jour kan ge enormt mycket genom att det kommer in akuta spännande fall men ibland händer det knappt någonting och då är det svårt att hålla humöret uppe, när man vet att man kunde suttit hemma framför en bra film eller följt med vännerna ut på lördagskvällen. När ska man ha tid att vila (och plugga och träffa människor man tycker om)? Vi läkarstudenter tillbringar mycket mer tid i skolan är 40 timmar i veckan. Några handledare skrattar bara åt det och säger: "Ja, men så är det att vara läkare, det är bara att vänja sig!" eller "Så hade jag det också när jag läste, det är bara att bita ihop" eller "Ja, men ni måste gå helger och kvällar för vi har inte plats för er alla under dagtid, ni har blivit så många de senaste åren!". Det första och det andra argumentet köper jag inte alls. Vadå, jag ÄR inte läkare än. Jag är STUDENT och får inte betalt för min tid på sjukhuset eller har möjlighet att "flexa ut" när jag vill gå hem lite tidigare en dag. När det gäller "så var det på min tid" är det nästan det sämsta. Varför ska jag ha det dåligt bara för att någon annan för länge sedan inte orkade gör något åt sin situation?
Men det mest skrämmande argumentet är det sista. I dagarna släpps MSF:s rapport om den kliniska handledningen vid de svenska läkarutbildningarna. Jag har fått tjuvkika på rapporten och jag kan berätta att det är dystra siffror som framträder. MSF skickar vartannat år ut en enkät till läkarstudenter på medicin- och kirurgterminerna i Sverige. Denna använder vi i vårt arbete att förbättra den svenska läkarutbildningen och slå vakt om svenska läkarstudenters intressen. Den talar - detta år igen - sitt tydliga språk: den kliniska handledningens kvalitet sjunker och antalet studenter per handledare ökar. Ett (o-)lustigt sammanträffande? Jag tror inte det.
Tillbaka till T8. Jag har fått vara med och assistera vid operation nu. Ganska så häftigt att se hur kroppen ser ut inuti och inse vad många bra saker man kan göra för en människa som är sjuk. Jag fick klä mig sterilt och sätta på mig visir, munskydd och dubbla handskar. Min placering för veckan är på ortopeden. Ortopeder är roliga. Egentligen ser jag inte så stor skillnad på en ortoped och en snickare. De arbetar bara med olika material. Själva operationen kändes mer som att någon lagade en möbel än en människa. Ortopederna hamrar, bankar, skruvar, sågar och skär. Blodet stänkte upp på mig och det hade varit bra om jag hade haft någon slags inbyggd vindrutetorkare på visiret - för det var störigt med blodfläckarna som var i vägen när jag skulle titta. Jag fick (förstås, inte så upphetsande direkt men det är kandidatens lott) hålla i hakar under operationen, känna rakt ner i ett lårbens innandöme (det var häftigt faktiskt!) och när allt var klart fick jag faktiskt avsluta själva staplingen.
Trött (under operationen får man inte sitta ner, inte äta eller dricka och inte lämna rummet) men glad lämnade jag op-salen för att byta om och gå till föreläsningen. Innan jag gick iväg kollade jag mig lite snabbt i spegeln. Det var kanske tur det, för i pannan hade jag små stänk av intorkat blod. Haha. Oh well, antar att det bara är att vänja sig. Lär nog hända fler gånger den här terminen.
Ungefär såhär såg jag ut:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar