Farmor

Jag saknar min farmor. Hon hette Astrid och blev hela 96 år gammal. För lite drygt två år sedan gick hon bort. Att hon fick leva i 96 år är fantastiskt. Det var liksom inte konstigt att hon dog när hon gjorde. Ändå känner jag fortfarande att jag saknar henne.

Framför allt när jag är på kliniken och ungefär åtta av tio patienter är väldigt mycket äldre. Flera påminner om min farmor. Både till sättet och vissa till och med till utseendet. Hon var en väldigt snäll och omtänksam farmor och det är verkligen tomt utan henne. Att jag inte har någon kvar från den "äldre" generationen är lite tråkigt, men därför är det så trevligt att få träffa äldre människor på kliniken.

Jag tror att det är bra att komma ihåg att bara för att en person åldras så betyder det inte att den inte har kvar sin personlighet och integritet. Det värsta jag vet är när yngre människor pratar till en äldre som om den vore ett litet barn eller förståndshandikappad. Visst kan många ha en kognitiv nedsättning. Hälften av alla människor över 90 år har en demensutveckling. Det är inte konstigt att även hjärnan blir äldre och bryts ner, precis som resten av kroppen.

Men kom ihåg att personen framför er har också varit ung en gång. Sprungit obehindrat, lagat mat åt sig själv och andra, klätt upp sig inför finare tillfällen, varit kvicktänkt, glad, arg, kär, upprörd, stolt och ja, you name it! Så prata för guds skull inte bebisspråk med personen (gör inte det med små barn heller för den delen, de ser igenom sånt, jag lovar!) bara för att han eller hon numer har svårigheter att röra sig eller uttrycka sig. Nej, behandla personen precis som du hade velat bli behandlad själv!