Helt plötsligt ringer min handledares telefon. Signalen skär genom tystnaden på läkarexpeditionen. "Ja hallå? Ja, ok. Var någonstans sa du? Akuten? Jag kommer på en gång!" Klick. "Det är ett hjärtstopp på akuten, jag måste springa. Vill kandidaten följa med så får du, men kom nu!".
Klart jag ville det. Vi har övat oss på sådana här situationer. Med hjälp av olika teoretiska scheman och på dockor, men det är en annan sak att uppleva det på riktigt. Med andan i halsen och ultraljudsapparaten släpande efter mig sprang jag lite extra fort den här gången.
När vi kom in i rummet låg patienten redan på bordet och fick HLR med hjälp av en maskin, en så kallad Lucas-apparat. Det var en massa andra människor i rummet; läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, ambulanspersonal, kandidater. Ändå var det hela väldigt organiserat. Det framgick tydligt vem som ledde arbetet och gav order. "Pausa behandlingen! Analysera EKG! Ge adrenalin! Fortsätt HLR!" och så höll det på i minuter som kändes som timmar.
Min handledare tittade på patientens hjärta med hjälp av ultraljudsapparaten som vi tagit med oss. Vi kunde konstatera, efter flera omgångar med försök, att hjärtat inte orkade slå själv. Det fanns inget mer att göra. Pulsen ville inte komma igång.
"Ok. Avbryt behandlingen..." sa den ansvarige läkaren, med en påtaglig uppgivenhet i rösten. Patienten kopplades bort från alla apparater, täcktes över med filtar och folk började skingra sig. "Jag går ut och pratar med anhöriga".
Jag och min handledare återgick till våra sysslor på avdelningen. Dagen fortsatte som vanligt. När jag gick från sjukhuset den dagen tänkte jag på hur konstigt det är, att alla andra runt omkring bara lever på som vanligt. Det är ingen som vet om vad som precis hände (förutom anhöriga och sjukvårdspersonal förstås). De flesta njuter av solen och snön och planerar inför julen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar