Internationella kvinnodagen

Det är bra att det finns en speciell dag för kvinnor, det tycker jag verkligen. Annars uppmärksammas inte de problem som dagligen drabbar främst kvinnor runt om i världen. T.ex. det faktum att om du är kvinna boende i Sudan, så är det en risk på lite drygt två procent att du dör i samband med din graviditet och förlossning. Den siffran är en av världens högsta. Risken att dö i barnsäng i resten av världen är ungefär fem gånger så liten. I Sverige har jag för mig att risken är nästan noll procent.

Eller det faktum att kvinnor varje dag utnyttjas i militära konflikter. De våldtas som ett led i så kallad "psykologisk krigföring". I Kambodja förbjuder myndigheterna marscher som skulle hållas med anledning av internationella kvinnodagen. Det är oerhört sorgligt. I USA domineras för tillfället medicin- och juridikutbildningarna av kvinnliga studenter. Däremot tjänar kvinnorna i USA bara 75 procent av vad männen gör. På hemmaplan kan vi i dag läsa i Dagens Nyheter: "Kvinnliga pensioner närmare sig männens". Ska vi jubla åt detta? För mig är det självklart att kvinnor och män ska ha lika lön och pension vid lika kompetenser eller tidigare arbeten men verkligheten ser inte ut så i dag tyvärr. Varför ska hälften av jordens arbetskraft inte få samma lön, rättigheter och villkor som den andra halvan?

Som sagt, det är jättebra att kvinnor uppmärksammas lite extra, en dag om året. Men för mig är alla dagar om året kvinnans och mannens. Jag kan på ett sätt känna lite: vadå, är de resterande 364 dagarna männens? Självklart inte, men har ni tänkt på det sättet någon gång?

Det behövs lite "jippon" ibland för att uppmärksamma problem, så detta är självklart något jag välkomnar snarare än fnyser åt.

Hela min uppväxt har jag fått höra att jag är lika bra som killar. Att jag ska ta för mig precis som killar gör och att jag inte ska vara rädd för att säga ifrån. För mig är det självklart att jag som tjej har exakt samma rättigheter som en kille. Tyvärr är det många tjejer som inte tror det om sig själva. Som backar för killarna, vare sig det handlar om att ta för sig verbalt i ett sällskap, eller att höja rösten och säga ifrån när en kille blir positivt särbehandlad i arbetslivet eller i skolan, till nackdel för tjejen, eller att våga säga till om en kille pratar nedvärderande om tjejer, kallar någon för "hora", "slampa" eller liknande.

Jag såg en intervju på TV 4 med "Rättviseförmedlingens" grundare Lina Thomsgård häromdagen. Jag blev så imponerad! Så skönt att se att det fortfarande finns folk som orkar bedriva lobbyarbete, som inte nöjer sig och tycker att "ja, men det var ju värre förr". Heja Lina och alla andra som varje dag kämpar mot orättvisor!

Min stora, kvinnliga förebild är min mamma. Det låter kanske klyschigt men så är det. Jag är så stolt över min mamma. Hon har fött fyra döttrar, kämpat med försörjning av oss barn samtidigt som hon pluggade på Handels i Stockholm, allt hon tar sig för blir succéer, hon är en oerhörd idéspruta, positiv i sin framtoning, hon ser alltid möjligheter i de problem hon ställs inför och reagerar direkt på orättvisor. Det är min mamma (och pappa med för den delen, han har ju också fyra döttrar och är en sann jämställdhetskämpe han med. Som han själv uttrycker det: "Jag ser jämställdheten på nära håll, i och med att jag har fyra döttrar och för mig är det självklart att de ska ha samma rättigheter som min son (vår bror Andreas)") som under hela min uppväxt lärt mig att jag duger som jag är och ingen ska få säga något annat, varken tjejer eller killar.

Oj, det här blev ett långt inlägg. Men om det är något som jag verkligen brinner för här i livet, så är det jämställdhet med allt som hör till och jag skulle kunna diskutera detta i timmar. Men det tar vi inte nu. :)

Något helt annat. Till middag ikväll åt jag laxfilé som jag stekte och pepprade med citronpeppar, färskpasta med spenatsmak och en egentillverkad yoghurtsås gjord på yoghurt, vårlök, kapris, citronjuicekoncentrat, olivolja, vitvinsvinäger, salt och svartpeppar. Det var gott!