Jag vill inte verka gammal och bitter men...

... i ett bibliotek ska man väl ändå vara tyst? I går när jag satt och pluggade på biblioteket på sjukhuset var det inte många som var tysta. Ärligt talat var det bara studenter - som jag gissar pluggar - på de yngre terminerna som snackade. Vissa av dem kom in i salen och fortsatte sina samtal i lika stark ton som de hade innan de kom in. De skrattade högt, ropade till varandra och satte sig ner (efter att ha fått några arga blickar från andra som satt och försökte koncentrera sig), men där fortsatte de förstås - att viska.

Ärligt talat. Jag vill inte minnas att vi i min klass höll på så när vi gick typ T1-T3? Vad är grejen? Är det som tidningarna skriver nu för tiden, att 90-talisterna är ouppfostrade, tar för sig på ett annat sätt än andra och besitter en "skiter-väl-jag-i-attityd"? Ja, kanske.

Har diskuterat detta med mina vänner som pluggar juridik här i Lund. De berättar samma stories. Att de nya juridikstudenterna sitter med benen på bordet i kafeterian, skriker och skrattar högt, viskar i läsesalen, har mobilen på och svarar också när någon ringer. Vad är det för stil? Magdalena Ribbing, kom och hjälp oss!