Patienten framför mig svarar glatt på den nyss ställda frågan och tittar på mig med pigga ögon.
- Nja, jag skulle nog vilja ha det på andra hållet, säger min handledare.
Patienten ser oförstående ut, en liten rynka i pannan träder fram.
- Vadå? Nu förstår jag inte.
Patientens blick flackar stressat mellan mitt och min handledares ansikte.
- Jo, jag sa att jag skulle vilja få det på andra hållet. Det är vår nu förstår du.
Min handledare möter patientens oroliga blick med ett lugnande leende.
- Jaså, är det det? Haha, ja det är inte lätt att hålla reda på allt!
Det breda leendet hos patienten är tillbaka och min handledare fortsätter:
- Men om du skulle berätta för mig var vi är någonstans?
- Var vi är?
- Ja.
- Vilka dumma frågor du ställer!
- Jag förstår att du tycker det, men vi ska bara ställa några till. Kan du berätta för oss var vi är?
- Vi är hemma förstås!
Min handledare antecknar något på sitt papper som ligger framför oss på bordet.
- Nej, det är vi inte. Vi är på sjukhuset.
- Jaha, men jag har inte varit på sjukhuset på flera år?
- Du är det nu. Vi är på sjukhuset. Vet du vilket år det är?
Patienten börjar se orolig ut igen och rynkan i pannan är åter där.
- Nej, vet du jag har verkligen inte tid med att sitta här och svara på en massa dumma frågor!
Patienten slår näven i bordet och börjar gunga fram och tillbaka i stolen.
- Jag har en massa ärenden på stan att uträtta i eftermiddag! Vad vill ni veta mer?
Jag lutar mig fram över bordet och frågar:
- Har du några barn?
- Nej, det har jag inte. Eller jo, det har jag förstås. Två barn. En son och en dotter.
- Ja det stämmer. Vad heter de?
Patienten börjar trumma nervöst med händerna på bordet och utbrister sedan med ett leende:
- Hans och Lena!
- Ja, just det. Följde de med dig till sjukhuset i dag?
- Sjukhuset? Jag är inte på sjukhuset. Jag är hemma och snart kommer mina barn hem från skolan. Jag har verkligen mycket att uträtta i eftermiddag, som att laga middag till exempel. Är ni inte klara snart?
Så här kan en demens te sig. För att testa om en kognitiv nedsättning föreligger och för att få ett hum om vilken typ av nedsättning det kan röra sig om, använder vi oss av något som kallas för Mini Mental Test (MMT). Ett MMT ger poäng för varje rätt svar man anger, eller för att man exempelvis ritar en lite mer komplicerad figur på rätt sätt. MMT är en del av en demensutredning.
Både min mormor och min farmor blev dementa innan de gick bort. Jag kommer i håg hur konstigt jag tyckte det var och hur frustrerad jag blev när de inte "kopplade" när vi pratade. Man brukar ofta prata om demens som en "anhörigsjukdom". Det blir tungt för anhöriga när en närstående blir sjuk i demens. Att se sin älskade tyna bort och tvingas se på när personen mer och mer försvinner in i dimman är verkligen jättejobbigt. Det är vanligt att reagera med en känsla av hopplöshet och ilska. Många blir arga på den dementa. Det är viktigt att som sjukvårdspersonal inte glömma bort de anhöriga i behandlingen av den dementa patienten. Information och stöd i form av exempelvis dagverksamhet, hemtjänst och avlastningsboende kan vara till stor hjälp. Många anhöriga vill ofta till en början inte "lämna bort" sin dementa familjemedlem till liknande aktiviteter och känner en stor skuld och ett dåligt samvete när de väl gör det. Men senare, oftast en otrolig lättnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar