Alla vill INTE prata om kroppen!

Läkarstudenter är ganska ofta lite i sin egen värld. Med det menar jag att de inte alltid tänker på att personer i deras omgivning som inte studerar medicin, eller jobbar inom vården, inte alls är lika intresserade av kroppens och knoppens alla funktioner och mysterier som de själva är. Det är en enorm skillnad på middagsdiskussionerna när jag träffar mina nuvarande kursare och när jag träffar mina gamla kompisar hemifrån.

Att exalterat sitta och prata om hur det var att se tjocktarmen inifrån under dagens koloskopi, eller berätta om infektionsföreläsningen och spolmaskens livscykel, eller återge operationen man fick vara med på, där läkarna amputerade en nekrotisk tå är för oss som läser till läkare, oftast väldigt givande och intressant. Spännande sjukdomar, ovanliga patientfall och annat fascinerar oss (även om jag faktiskt kan tycka att det är otroligt skönt och befriande att prata om annat än medicin!), men det är lätt att glömma bort att alla inte tycker att det är lika roligt.

Både min mamma och min bästa vän börjar klöka (skånskt uttryck för kvälja) så fort man bara nämner avföring, kräk eller sår. Jag förstår dem! Det är en vanesak tror jag och jag själv är inte speciellt känslig. Självklart kan jag inte varje gång känna mig helt likgiltig inför situationer som jag utsätts för i skolan, men då gäller det att upprätthålla en professionell fasad inför patienten och visa största respekt inför det (i patientens ögon) genanta problemet de sökt för.

Idag satt jag och Karin en stund efter skolan och läste urologi (det är på urologen vi är placerade två veckor framåt) på Espresso House. Detta samtidigt som vi drack kaffe, åt hallonpaj och chokladkanelbulle. Inga konstigheter! Två män i sextioårsåldern kom fram till oss och frågade om bordet bredvid var ledigt. -Absolut! svarade vi i kör och de båda männen köpte sig varsin kanelbulle (förstås, "Kanelbullens dag" ni vet? - fantastisk uppfinning av Hembakningsrådet för att öka konsumtionen av deras produkter) med kaffe och satte sig bredvid oss.

Medan jag och Karin var mitt uppe i en diskussion om hur man på olika sätt kan operera prostata och varför man gör det, lade jag märke till att de äldre männen bredvid blev allt mer tysta. Jag såg hur de sneglade ner i våra uppfläkta urologiböcker, där det fanns detaljerade bilder på bortopererade prostator, nekrotiska sår på penis och en utförlig beskrivning (med bilder!) av hur en total penisamputation går till. Plötsligt verkade inte deras kanelbullar så intressanta längre. Jag tittade snabbt mot dem och jag såg hur deras båda ansiktsuttryck var allt annat än nöjda. Jag fick plötsligt lite dåligt samvete och slog i hop min bok. Jag förstod att det kanske inte var prostata- och peniskirurgi som de hade längtat efter att få höra om och se när de satte sig för att ha en trevlig fikastund tillsammans.

Samtidigt måste vi läkarstudenter lära oss detta. Hur ska vi annars kunna bli bra doktorer? För mig och mina kursare finns det verkligen inget som är äckligt eller skämmigt när det kommer till olika sjukdomstillstånd, jag lovar! Sen vet jag att det är en helt annan situation när man själv är patient (läkare är också patienter) än när man är läkarkandidat.

Jag försöker i alla fall att inte prata för mycket medicin när jag umgås med folk (kursare som gamla kompisar och familj). Det finns så mycket mer i livet som man kan prata om och fascineras av. Tro mig, jag förstår och respekterar att alla inte tycker att kroppen är lika häftig som jag tycker att den är!