Träning och sightseeing

Träning alltså. Så. Himla. Skönt. Efter att ha bott i en resväska i två veckor och dessutom varit sjuk så var det verkligen helt underbart att få träna igen. Nu bor jag hos Maries kompis Magdalena och hennes roomies. Så snällt av dem! Jag får eget boende den 1 oktober, det ser jag fram emot förstås.

I helgen var jag på en Cable Car Tour av San Francisco, tillsammans med UCSF ISSO. Så ballt att se den här stan från ett annat perspektiv. Vi åkte runt Downtown, Marina och upp på Golden Gate-bron. Fantastiska utsikter! Träffade en trevlig post doc på resan också. Hon är från Indien från början. Jag gillar verkligen det med den här stan, att det är sådan mix av människor från jordens alla hörn. I helgen tog jag en kaffe med en kille som ursprungligen är från Taiwan men som snart är klar läkare och har gått medical school på UCSF. Här träffar jag läkarstudenter, ST-läkare, psykologer och psykologstudenter från Harvard, Korea, Luxemburg, Thailand. Så häftigt! Jag stormtrivs.

Här är en bild som jag tog på Golden Gate-bron och en bild på mig själv, som min kompis från Indien, Smita, tog.

Förebild vare sig man vill vara det eller inte

"Ni kommer att vara förebilder för era adepter, oavsett om ni vill det eller inte"

Så sa Staffan Johansson, studentpastor från Linköping, när han pratade under Fadderverksamhetens inspirationskväll ikväll. Det är så sant. Klart att man ser upp till äldrekursare när man kommer som ny till en utbildning. De har ju liksom klarat av så mycket av det man själv har framför sig och det inger respekt.

Vilken kväll! Känner mig mer sugen än någonsin på att få träffa mina adepter och sätta igång med våra träffar. Jag ska vara fadder tillsammans med Johanna i kursen under mig. Vi lärde känna varandra under deras nollning, då jag nollade Johanna. Kommer bli riktigt bra det här.

Jag önskar att det hade funnits ett liknande koncept när jag var ny på läkarprogrammet i Lund. Att kunna snacka helt öppet och fritt om sina tankar kring livet i största allmänhet. Jag hoppas att projektet faller väl ut. Det här är något som MSF Skåne jobbat med länge och varit initiativtagare till. Jag är glad och stolt över att det nu är igång. 

Under kvällen fick vi, som sagt, lyssna till Staffan Johansson som på ett underhållande och avväpnande sätt berättade om ledarskap och fadder-adept-relationen. Vi fick också göra värderingsövningar, det var bra. Åse Feltborg, studievägledare vid Medicinska Fakulteten, pratade sedan om stress och stresshantering. Ett bra inslag i kvällen. Jag tror att många av de nya studenterna kommer att ha många tankar och funderingar kring just studiestress.

Nu är det dags för mig att sova. Har blivit förkyld i veckan och behöver varje timme jag kan få. Som Åse sa: "Du har en krävande men förstående arbetsgivare - arbetsgivaren är du själv". En arbetsgivare vill att personalen skall vara utvilad. Så god natt alla!

Bilden är tagen i våras på Djurgården. Kände att jag ville se lite vårblommor innan den kalla vintern är här. Idag var det kyligt men soligt i Lund. 

Alla vill INTE prata om kroppen!

Läkarstudenter är ganska ofta lite i sin egen värld. Med det menar jag att de inte alltid tänker på att personer i deras omgivning som inte studerar medicin, eller jobbar inom vården, inte alls är lika intresserade av kroppens och knoppens alla funktioner och mysterier som de själva är. Det är en enorm skillnad på middagsdiskussionerna när jag träffar mina nuvarande kursare och när jag träffar mina gamla kompisar hemifrån.

Att exalterat sitta och prata om hur det var att se tjocktarmen inifrån under dagens koloskopi, eller berätta om infektionsföreläsningen och spolmaskens livscykel, eller återge operationen man fick vara med på, där läkarna amputerade en nekrotisk tå är för oss som läser till läkare, oftast väldigt givande och intressant. Spännande sjukdomar, ovanliga patientfall och annat fascinerar oss (även om jag faktiskt kan tycka att det är otroligt skönt och befriande att prata om annat än medicin!), men det är lätt att glömma bort att alla inte tycker att det är lika roligt.

Både min mamma och min bästa vän börjar klöka (skånskt uttryck för kvälja) så fort man bara nämner avföring, kräk eller sår. Jag förstår dem! Det är en vanesak tror jag och jag själv är inte speciellt känslig. Självklart kan jag inte varje gång känna mig helt likgiltig inför situationer som jag utsätts för i skolan, men då gäller det att upprätthålla en professionell fasad inför patienten och visa största respekt inför det (i patientens ögon) genanta problemet de sökt för.

Idag satt jag och Karin en stund efter skolan och läste urologi (det är på urologen vi är placerade två veckor framåt) på Espresso House. Detta samtidigt som vi drack kaffe, åt hallonpaj och chokladkanelbulle. Inga konstigheter! Två män i sextioårsåldern kom fram till oss och frågade om bordet bredvid var ledigt. -Absolut! svarade vi i kör och de båda männen köpte sig varsin kanelbulle (förstås, "Kanelbullens dag" ni vet? - fantastisk uppfinning av Hembakningsrådet för att öka konsumtionen av deras produkter) med kaffe och satte sig bredvid oss.

Medan jag och Karin var mitt uppe i en diskussion om hur man på olika sätt kan operera prostata och varför man gör det, lade jag märke till att de äldre männen bredvid blev allt mer tysta. Jag såg hur de sneglade ner i våra uppfläkta urologiböcker, där det fanns detaljerade bilder på bortopererade prostator, nekrotiska sår på penis och en utförlig beskrivning (med bilder!) av hur en total penisamputation går till. Plötsligt verkade inte deras kanelbullar så intressanta längre. Jag tittade snabbt mot dem och jag såg hur deras båda ansiktsuttryck var allt annat än nöjda. Jag fick plötsligt lite dåligt samvete och slog i hop min bok. Jag förstod att det kanske inte var prostata- och peniskirurgi som de hade längtat efter att få höra om och se när de satte sig för att ha en trevlig fikastund tillsammans.

Samtidigt måste vi läkarstudenter lära oss detta. Hur ska vi annars kunna bli bra doktorer? För mig och mina kursare finns det verkligen inget som är äckligt eller skämmigt när det kommer till olika sjukdomstillstånd, jag lovar! Sen vet jag att det är en helt annan situation när man själv är patient (läkare är också patienter) än när man är läkarkandidat.

Jag försöker i alla fall att inte prata för mycket medicin när jag umgås med folk (kursare som gamla kompisar och familj). Det finns så mycket mer i livet som man kan prata om och fascineras av. Tro mig, jag förstår och respekterar att alla inte tycker att kroppen är lika häftig som jag tycker att den är!

Debattinlägg i Göteborgs-Tidningen idag

Signerat MSF, Sveriges Yngre Läkares Förening och Svenska Läkaresällskapets Kandidatförening.

Har fått många glada tillrop idag på inlägget. Det känns förstås jätteroligt. Det är en viktig fråga och jag är glad över att MSF får chans att synas i debatten som berör oss läkarstudenter i allra högsta grad. Vill vi ha en inkompetent framtida läkarkår? Självklart inte. Det är dags att på allvar ta tag i bristen på AT- och ST-platser.

http://gt.expressen.se/ledare/1.2560513/debatt-fler-nya-lakare-ger-inte-battre-snabbare-vard

Utbildningsministern: Fler platser till läkarprogrammet!

Sverige lider brist på legitimerade läkare och specialistläkare. I ett pressmeddelande på regeringens hemsida och i SVT Rapport ikväll föreslår utbildningsminister Jan Björklund (FP) en utökning av läkarprogrammet med 300 platser.

Sveriges läkarbrist kommer tyvärr inte lösas enbart av den åtgärden. Det Sverige lider brist på är legitimerade läkare och specialistläkare. För att få bort flaskhalsen som nu finns vid övergången från examinerad till legitimerad läkare krävs fler allmäntjänstgörings-(AT-)platser. Detta är landstingens ansvar.

Björklund och regeringen gör rätt i som satsar på vårdens framtid. Men vi blir inte hjälpta av fler icke-legitimerade underläkare. För att komma tillrätta med läkarbristen är det dags att landstingen tar sitt ansvar och tillhandahåller fler AT- och ST-tjänster!

Anders Lundberg, ordförande i MSF, kommenterar utspelet i tidningen Expressen.

Helg = målade naglar

Så är det faktiskt. Vi får inte ha nagellack på oss på kliniken. Trist tycker jag men jag håller med om att det självklart är mer hygieniskt med kortklippta och ofärgade naglar. Fortfarande trist för mig! :D

Men nu är det helg. Ingen klinik betyder målade naglar! Jag köpte ett gult nagellack idag, tycker att det passar till vårsolen.

Sitter med papiljotter i håret. Haha. Ser ut som en hemmafru från 50-talet. Ikväll ska jag på Toddyfesten i AF-borgen. En ganska stor grej egentligen. Toddy är ett spex som till största del skapas och framförs av läkarstudenter i Lund. En urgammal tradition. Tidigare har inte tjejer fått vara med på scen, bara bakom scenen. Detta har gjort att jag har bojkottat det hela alla år som jag bott i Lund. Från och med årets Toddyspex är det tjejer med på scenen, hurra för det! Så nu ska jag gå och se. Ska bli kul. Många i min klass är med - både bakom scenen och på scenen. Jag ska titta på spexet samtidigt som vi ska äta en trerättersmiddag.

Ha en bra kväll!