Att komma in i rollen

Jag börjar, steg för steg, vänja mig vid att en dag verka som läkare. Det är nog ett av de mest intressanta och spännande yrkena man kan tänka sig. Jag lär mig nya saker varje dag, får möta människor på ett sätt som få personer får göra, i glädje och i sorg. Jag får veta om människors innersta problem, som de ibland inte ens vågar berätta om för deras egen partner och familj. Det kräver en enorm respekt och ödmjukhet gentemot patienten och inför yrkesrollen. Vare sig det handlar om att be patienten i undersökningsrummet att ta av sig kläderna, att röra vid patienten på ställen som inte alls känns bekvämt om en 'vanlig' person på stan skulle göra, att ställa en fråga (som kan låta trivial) som gör att människan framför en brister ut i gråt, att konstatera ett dödsfall (ja, jag har fått vara med om det nu).

Patienten framför mig har på senare tid märkt av en muskelsvaghet i kroppen. Det är svårare att prata, att hitta orden, nu jämfört med tidigare. Patienten är under utredning. Jag genomför några tester. Lyssnar på hjärta och lungor, klämmer på magen, testar muskelkraft i armar och ben, försöker få fram reflexer, en del hittar jag, andra uteblir.

"Låter allt bra?" Ögonen tittar på mig, fyllda av en blandning av hopp och oro.

"Ja, det tycker jag att det gör. Som jag har fått lära mig hittills så tycker jag det. Hjärtat låter bra och lungorna med." Svarar jag, sittandes på den lilla hopfällbara stolen bredvid patientens säng.

"Tror du att det är någonting farligt? Idag mår jag faktiskt mycket bättre! Det måste väl bara vara något tillfälligt? Eller vad säger du doktorn?" Fortsätter patienten framför mig.

"Jag är inte färdig doktor än, jag är läkarstudent. Jag ska prata med min handledare om det, det lovar jag. Tack för att jag fick prata med dig och undersöka dig! Det hjälper mig mycket i min inlärning." Jag lämnar rummet. Diagnosförslag snurrar i huvudet.

Som sagt, jag försöker att vänja mig vid rollen som läkare. En dag kommer jag inte kunna svara som ovan. Då är det jag (och bara jag) som ska diagnostisera, fatta medicinska beslut och meddela patienten. Inte stå bredvid när någon annan bekräftar ett dödsfall. Jag ska göra det själv, meddela anhöriga, skriva dödsbevis och dödsorsaksintyg.

Det är tur att jag har några år på mig att växa in i rollen.

Observera att de patientfall jag beskriver, inte är tagna direkt av från verkliga fall (självklart inte, sekretess är en av grundpelarna i sjukvården och det håller jag starkt på). En del är en blandning av saker jag har upplevt men också en beskrivning av hur det hade kunnat se ut.