Nyss hemkommen från skolan. Vi går rätt långa dagar nu för tiden. I början var det en del "fria" dagar, där vi kunde läsa själva till PBL, men det blir mer och mer schemalagt.
Som bekant ska vi börja våra första obduktioner nu i veckan. Klassen har blivit uppdelad i mindre grupper, jag kommer att få vara med om min första obduktion nästa vecka. Pelle Alm, en duktig föreläsare och patolog, berättade för oss idag om vad vi kan vänta oss vid obduktionstillfället. Vi fick se en film som visade en obduktion. Det var inte så farligt som jag hade trott, men lite otäckt stundtals. De hade täckt över patientens ansikte. Det kändes skönt att få ha sett det hela på film innan. Annars hade det nog kunnat kännas som att vi bara kastades in i något utan att ha hunnit reflektera över det innan.
Något jag inte trodde att vi skulle få göra, men som vi tydligen kommer få göra, är att själva skära i patienten. Någon gång måste vara den första.
Pelle tryckte mycket på två saker:
1) En obduktion är en klinisk handling och en del av sjukvården.
2) Man skall visa samma respekt och vördnad inför den avlidne patienten som inför en levande. Man ska hantera situationen som vilket läkarbesök som helst. Den tanken gillade jag mycket.
Förutom patolog-Pelle, var det en överläkare från intensiven där (som bl.a. pratade om organdonation), en begravningsbentreprenör och en sjukhuspräst.
Jag vill bara poängtera en sak; det är skillnad på obduktion och dissektion. När man genomför en dissektion, som jag vet att läkar- och tandläkarstudenter vid Karolinska Institutet exempelvis gör, skär man upp hela kroppen, bit för bit. Detta för att lära sig kroppens anatomi.
Det vi kommer få vara med om, är en vanlig, klinisk obduktion. Där skär man så lite som möjligt, men tar ut alla inre organen i kroppen, för att undersöka dem. Detta för att kunna fastställa dödsorsaken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar