Om någon vecka ska jag för första gången vara med vid en obduktion... Undrar hur det kommer gå. Jag vet redan nu att jag kommer få väldigt svårt med lukten. Det är något speciellt med lik- och formalinlukt. Har bara dissekerat råtta tidigare (när jag läste på molekylärbiologprogrammet), men den lukten satt kvar i näsan hela dagen och jag får väldigt lätt kväljningar av illaluktande saker. Det andra, kanske mer viktiga, är hur jag kommer reagera känslomässigt. Har hört historier om folk som svimmat, kräkts osv första gången de är med vi obduktion. Hoppas det går ok. Jag måste nog redan nu ställa in mig på att döden är något jag kommer behöva hadskas med varje dag i mitt framtida jobb som läkare. Döden är en del av livet, så är det bara.
I vår ska vi skriva ett kandidatarbete. Vi är andra "kullen" läkarstudenter som gör det i Lund, pga Bolognaprocessen. Hur det hela ska gå till är högst oklart, inte ens våra kursledare verkar ha koll. Känns lite som att vi är försökskaniner. Har funderat lite på vad jag vill göra. Elisabet Englund är en väldigt duktig lärare och hennes område är oerhört intressant. Jag pratade med henne efter mikroskoperingsövningen och frågade om jag eventuellt skulle kunna genomföra projektet på hennes avdelning. Hon verkade väldigt positiv till idén och skulle klura vidare på saken, för att se vad jag skulle kunna göra. Eftersom att jag gärna vill ha den kliniska delen också och inte bara vara i ett lab, föreslog hon att jag skulle kunna titta närmare på barn med epilepsi. Det lät jättehäftigt tycker jag! Dessutom behöver jag då inte bara möta döda patienter, barnen lever med sin epilepsi, men jag kan samtidigt titta på biopsier från deras hjärnor och undersöka deras hjärnceller. Hoppas det fungerar att skriva arbetet hos henne!
Nu ska jag läsa i min patologibok om hjärnsjukdomar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar