Idag såg jag för första gången i mitt liv, en död människa. Inte bara en, två faktiskt. Det var ganska obehagligt och konstigt. Jag trodde inte att vi under genomgången skulle få se de döda patienterna, utan bara organen som vi skulle undersöka. Jag hade fel. Tackar patologen David som ledde det hela, att han informerade oss om det ute i omklädningsrummet. Annars hade jag nog tuppat av så fort jag kom in.
"Kropparna kommer att ligga till höger när ni kommer i i rummet." sade han.
"Är deras ansikten övertäckta?" frågade jag.
"Nej, det är de inte" svarade han.
Lukten slog emot oss så fort vi kom in i salen. Jag mår illa ganska lätt av vissa lukter och fick kväva en kväljning. David poängterade många gånger för oss att vi skulle sätta oss ner så fort vi kände oss yra eller mådde det minsta dåligt. Flera pallar var utsatta runt om patienterna, så vi snabbt skulle kunna sätta oss om vi skulle få blodtrycksfall eller svimningskänslor. För mig var det svårt att titta på de döda patienterna och tänka att det var människor jag såg. Vet inte om det var någon slags försvarsmekanism som satte igång, men jag tyckte mer att de såg ut som vaxdockor. Det var en absurd situation.
Vi gick igenom de fynd som gruppen hade gjort. När vi tittade på organen, glömde jag nästan bort patienterna som låg i rummet bredvid. Det var väldigt intressant att se allt. Nyfikenheten tog över och jag kom på mig själv med att böja mig extra långt fram för att se ordentligt, ställa frågor och ha teorier om vad patientens dödsorsak var. Men sen sneglade jag ut genom dörrspringan, till andra rummet och blev påmind om den dödes närvaro.
Usch. Tänk att den person som jag hade framför mig, är någons anhörig. Denna någon sitter förmodligen just nu och gråter förtvivlat över förlusten. Nästa vecka ska jag vara med och genomföra en obduktion. Från början till slut. Jag tycker det är obehagligt att tänka att den jag kommer få skära i, lever i skrivande stund. Men nästa vecka, kommer den att ligga framför mig, på ett bord i en obduktionssal i Lund, död. Vi kommer få chansen att skära i patienterna, men jag tror inte att jag kommer vilja det. Nu såhär de första gångerna räcker det gott och väl med att stå vid sidan av och betrakta.
Döden kommer hela tiden att vara närvarande när jag utövar mitt framtida yrke. Idag var första gången för mig att komma så nära inpå döden, det var så påtagligt. Jag antar att det är lika bra att börja vänja sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar